mammatill4pojkar!

tisdag 11 juni

denna dagen lider mot sitt slut dagarna går så fort trots att man är hemma i stort sett varenda dag faktiskt jag kämpar varenda dag dels älskar jag en person som inte får lov o va med mig för sin 18 åring, men det betyder inte att jag tappar hoppet om oss, men jag mår så jävla dåligt att han är tvungen att dejta en annan för att han inte får vara med mig, men jag kämpar för jag vill vara med honom, men det ska inte få förstöra min o hans vänskap i alla fall men betyder inte att jag vill ha hans dotter på mina sociala medier tyvärr, är riktigt arg och förbannad på henne för att hon är 18 och aldrig rent ut sagt inte växer upp bor man hemma som 18 åring så ska man lyssna på den föräldern som man bor hos dennes regler anser jag, men i alla fall ska det inte förstöra min vänskap med honom, men min psykiska hälsa förstörs mer o mer med vetskapen om att det finns en annan kvinna i hans liv, när vi båda vill vara med varandra faktiskt, men jag vill inte bli sambo igen utan mer särbo liv, men även om hon flyttar om ca 2 år så kanske jag inte orkar stanna kvar i Örebro med vetskap om att mannen jag älskar så himla mycket springer runt med en kvinna som han måste dejta för att han inte får vara med kvinnan han älskar, 

jaja nu lämnar vi det bakom oss men nu vet ni i alla fall lite grann hur jag mår o anledningen till singellivet, känner igen mig så mycket i en kvinna i Hem till Gården hon vill vara med en person hon älskar och han är ihop med en annan och hon mår skit över det, 

jag söker sommarjobb för sommaren i alla fall för några veckor i juli/augusti vi får se ifall man får något, igår i Solna kändes så bra kliade så i fingrarna men så länge inte företaget ger mig sommarjobb så vill jag helst inte hjälpa till för att händer det något så är inte jag försäkrad via företaget liksom, så är därför liksom, men antingen flytt eller äldreomsorgen vill jag jobba med faktiskt, men nu ska jag se till o bli bättre med min psykiska ohälsa kan hända att jag aldrig blir riktigt frisk faktiskt o kanske aldrig kan jobba för värken hindrar mig förra året prova jag praktik på Myrorna men fick avsluta allt för ryggen gjorde så himla ont alltså, men jag försökte i alla fall, 2016 jobbade jag på ett boende där Simons farfar är just nu men fick sluta 2 månader senare på grund av värken så jag har ju försökt flera gånger faktiskt, men kroppen vill helt enkelt inte åh det är så svårt att leva med jag är en person som verkligen vill kunna jobba många vill inte men jag vill, i journalen står det PTSD nu en av diagnoserna jag har fått, men är inget jag är stolt över att ha Borderline har jag med inte heller något jag är stolt över tyvärr, men vad ska man göra det går inte o göra något faktiskt, jag kämpar med en hel del i mitt liv, kämpar med hälsan och kämpar för kärleken listan kan göras så himla lång tyvärr 32 år och jag har haft ptsd i ca 20 år enligt min psykolog vilket är hemskt att veta att man kan ha haft denna sjukdomen så himla lång tid liksom hade jag fått hjälp då då kanske jag inte hade haft så kämpigt i skolan vem vet nu får man aldrig reda på ifall jag hade lyckats i skolan faktiskt, men man blir ledsen för man tänker om jag kanske hade fått hjälp tidigare istället satte en annan psykolog för några år sedan 2009 en utvecklingsstörning på mig för jag va konstig enligt honom men med ptsd och borderline kan man inte fokusera riktigt ordentligt, men men jag ska mejla IVO ska stämma socialtjänsten för den påhittiga utvecklingsstörningen jag fått av dem tyvärr